Annars var man ute och sniffade på verkligheten.

Vissa attiraljer behövde byta lokal från affär till Fröken L's boning, så det var bara att ge sig ut med dramaten i ett stadigt grepp. Mor i Himmelen hon blinkade så blitt med sin stjärnglans och var utom sig av förvåning. Hennes dotter - bettedde sig som en Vuxen och Eftertänksam Quinna!

Varmt på fötterna, huvvan ordentligt neddragen, och andades genom halsduken för att inte dra ner rå luft.

Undrens tid äro icke förbi!

.

.

Egentligen kanske det är dumt att berätta om Herr Nöjds förträffliga övningar. Det kanske finns någon som tycker att det inte är helt rättvist att inte alla Herrar fungerar på dette viset?

I så fall är det ju bara att låta sig inspireras kan man tycka.

För jodå,

Han Kom - Han Lagade - Han Serverade.

Man blev bortskämd med en sådan där Entrecôte jag brukar svimma över ibland.

Mums!

Kvällen gick åt till att ömsom fixa och dona och ömsom ta det lugnt.

Bägge aktiviteterna förflöt behagligt och duktigt.

När jag såg på de fantastiska näst intill perfektion felfria citronerna, blev jag lite tvehågsen igen.

Det finns ingenting i matväg, som kan se så totalt fräscht och fett flott ut som Citroner.

Men, när man funderar på hur de blev så felfria, det är då man börjar undra lite.

Kan ju tala om att så där ser citronerna som växer på träden i Grekland inte ut...

.

Jag tycker det är tråkigt med (S) det är ändå den uppväxt man har haft, den där konstige Erlander som berättade en rolig historia man ALDRIG glömmer om prästen som laddade om i kyrkan, och så han Farbror Sträng som man nickade instämmande och förstod PRECIS varför han fått det namn han fick. Och så Palme som var så elak så mamma blev upprörd i soffan och pappa småskrattade i smyg, för han såg humor i det, det gjorde han alltid, i allt. Och så Göran Persson som jag slapp, för då bodde jag i Norge.

Och nu vill ingen vettug ta i jobbet som Ledare med tång. Alla tackar nej. Och så får man gå från en verklighets-alternativiker till en (S)-are som tycker att Vladimir Antonov och hans rena/reda (?) pengar skulle vara ett fint alternativ för att rädda en dödssjuk SAAB, och så lite kärnkraftspositivism och riksdagsbrist på det.

Och unga människor vill tjäna en massa pengar, vara kända och förekomma på TV i precis vilket sammanhang som helst, inte hålla på och mesa och ta vara på varandra.

Det är tungt med paradigmskiften ...

Ja du Strindberg, du visste du!

Det ÄR synd om människorna.

.

.

För övrigt är det mest synd om mig så klart, men nu  faktiskt något lite mindre synd.

Faktiskt inte speciellt synd om mig över huvud taget när jag tänker på saken.

Och nu tänkte jag lite till och då var det ju oerhört nära till tanken att det är faktiskt inte synd om mig över huvud taget, precis tvärt om!!!

Om jag tänker vad jag saknar i livet, så får jag tänka väldigt länge!

VA!

Är inte det Lycka per definition så vet då inte jag.

Små förgyllande glittrande stenar som gör livet ändå gladare hittar jag precis varenda dag, och små härliga färgglada mål att nå upp till är det inga problem att sätta upp.

Men det är ju bonusar.

Jo, nog saknar jag mamma och pappa, men jag fick ha dem och det är ju något bara det.

Och Fröken L som har en issue när det gäller att be om hjälp, hon har en Herr Nöjd i sin närhet, som inte har något problem med att ge den.

Så plötsligt står han där i köket och förbereder maten till på lördag.

Och jag kommer på mig med att sakna två små nybekantingar, och det måste vara den bästa känsla en snart äldreboendevärdig kan ha!

.

så kan jag ju i alla fall säga det då.

Same Same.

Honungsvatten med ingefära.

Strepsils med ingefära.

Mollipect med ingefära. ( pffff, skulle bara se om ni var med )

Té med ingenting.

Och så Herr Nöjd som kommer förbi och gör livet uthärdligt.

Goa snälla rara Herr Nöjd.

Den tog slut rätt kvickt kan jag meddela.....

.

"... piss och pest och senapsgas ... "

Något sådant skulle ju aldrig jag uttrycka, eller skriva, men citera går ju bra.

För det är ungefär så det känns....

Jag som var frisk i ett helt år, blev sjuk innan vi åkte till Thaiand.

Och nu, tre månader senare har jag feber, ingen röst, en hals uppsvullen som en ... som en ... som en jag vet inte vad! och ont gör det.

PFFFFFF.

Nyodex.

Honungsvatten.

Strepsils.

Och så hade jag över fruktjuicer från Brämhult och bananer sedan i lördags, så de bidde någon slags superdupershake.

.

.

Annars har det varit soffan som gäller.

TV.

Bleh.

Text Block.

Så spännande ter sig livet just nu!

Kan inte ens prata med Herr Nöjd i telefon, för då värker halsen och så börjar den hosta.

Och vem sade att män blir ynkliga när de är sjuka ???

.

Jag skulle ju bara..... dra ur en kabel, varpå jag kom åt modemet som for i backen och döden dog.

Även om Bredbandsbolaget lovade skicka en ny, tänkte jag att jag tar och köper ett och har i reserv, de går ju sönder ibland de där rackarna, och då kan det ju vara juste att inte stå utan arbetsredskap. Herr Nöjd svängde i en elegant båge förbi Telia och sedemera Telenor på Kungsgatan, men de var tvungna att veta detaljer om modemet. Så, vi stoppade ner den söndertappade tingesten i väskan och knallade ner till Telenor. Skulle börja förklara när han avbröt mig och sade:

- Nej, vi säljer inga modem.

Så tog han modemet ur min hand, gick genom en dörr, och kom tillbaka en minut senare med ett nytt likadant i handen.

- Vi bara byter ut dem!

Herr Nöjd och Undertecknad var fullständigt förbluffade över servicen, och gick och firade med en sallad på Hurtigs. Kan varmt rekommenderas, fräscha råvaror, och jag älskar att plocka ihop min egen sallad.

Bas på sallad, tomat, gurka och topping av ruccolasallad ingår, sedan plockar man själv 5 tillbehör för 99 pix. Och det är rikligt. När man ber om avocade får man en halv preics uppskuren, när man ber om ägg får man ett helt.

.

.

På kvällen var det middag hos yngsta guddotter med moder som gällde.

Jag mindes inte bussnumret, utan konsulterade SL's färdplanerare. Den har lite lustigheter för sig ibland, det vet jag ju, men den skickade mig med fel buss, till fel ände av gatan de bor på. Det vore väl inte så farligt, om det inte var för det att gatan är 240 nummer lång, omöjlig att navigera på, för den slingrar sig fram mellan likadana radhus med garage emellan. Pluss att snön vräkte ned så det var 3 meters sikt.

Men lite småmysigt ändå, och fram kom jag ju så småningom.

Underbart god mat, och alltid lika mysigt sällskap.

Plötsligt plingade det till i kattluckan i altandörren och in kom Saffran.

.

.

Hon är obeskrivligt go och ball den där katten... kolla in svansen, Östermalmsvipporna på stickemössorna, släng er i Värtan!

Det blev många timmars prat, och jag spärrade upp ögonen invärtes när Gudis kom och informerade om att hon var trött och tänkte gå och lägga sig på ett tidigt stadium.

Och modern bara log och skakade på huvudet och berättade att den tjejen tar ansvar för sig själv fullt ut. Inget tjat om att göra läxor, hon vet när hon har och hon vet vilka skolor hon vill komma in på till hösten.

Inget tjat om att hon måste lägga sig, hon lägger sig när hon är trött.

Fina fina tjejen!

.

Smaka på ordet, K A L A S, det lovar något för framtiden det!

För första gången sedan någon gång på 80-talet satte Fröken L en halv sats vetedeg på morgonen. När det var dags för utbak hade jag mina lunch-kanelbullar på Cinnamon Roll's-stället i Miami i tankarna. Så mycket smör att det skvätter om det skall det va, tralla laaaaaa.

.

.

Sedan blåste jag ballonger tills jag fick ont i kinderna. Framför allt undrade jag varför jag fick ont i kinderna. Betyder det att man har några små muskelgrupper i dessa som normalt inte används,  och nu fick jag helt enkelt lite mjölksyra i kinderna? Betyder att bästa gym-övningarna för muskulösa kinder är bland annat ballongblåsning. Kanske man skulle börja med...

Anledningen till kalaset var att Orsak och Verkan skulle komma på besök. De som minns det där inlägget i en blogg för någon månad sedan förstår att nu var det dags för båda barnen, deras mammor och "Celican" som i grund och botten är orsaken till att jag har dessa underbara ungar att umgås med, att träffas för första gången.

Unga Damen undrade vem som fyller år eftersom det var dukat till kalas. Då var jag tvungen att erkänna att det var faktiskt ingen alls. Varpå hon så klart undrade VARFÖR det var kalas. Det var med stor förnöjsamhet jag då kunde förkunna att det var kalas bara för att jag hade lust, och eftersom jag är en stor flicka som gör som jag vill, så blev det på dette viset. Detta föranledde henne att senare konstatera att jag är busig. Makan till komplimang var det länge sedan jag fick!

.

.

Hade det inte varit för att den där stora och tjusiga tjejen satt där inne hade nog Lilleman aldrig vågat äntra kojan, men nu gick han in utan tvekan. Och där inne kunde man konstatera att Unga Damen ligger mycket bra till hos honom! Knoddan inspekterade hela föreställningen från utsidan och var mycket nöjd med det arrangemanget.

.

.

Så plingade det till i någons iPhone, en nyhetsflash bekräftade det som var väntat att (S) inte har någon partiledare längre. Någon hade en app där en gullig katt respnderar till det som ljudas eller sägs till den, och det var ganska fascinerande att se med vilken självklarhet de barn som inte kan kommunicera med oss ännu kunde hantera fönarna. Det är deras verklighet, och egentligen inget att förundras över. Kanske...

.

.

På kvällen skulle vi firat Fröken Bijouteri, men hennes kalas fick inställas på grund av att mama åkte in på sjukhus. Vi käkade ett gäng på Paparazzi, och det var okej. Sedan kom Fröken B hem, och vi åkte och hjälpte till att minska på tårtöverflödet från den inställda festen... härliga diskussioner!

Man skall aldrig plåga andra, man skall vara snäll och hygglig, men för övrigt kan man göra som man vill.

Det är första satsen där, som tar död på precis all form av brottslighet.

Man skall aldrig plåga andra.... FATTA vilket ansvar det är! Nu är det här en översättning av det norska originalet, på svenska heter det Man skall alltid hjälpa andra, men det är inte ALLS lika starkt.

Nu kan ingen påstå att fredagen gick i Kamomilla-lagens förtecken...

Herr Nöjd och Fröken L struttade iväg till Centralbadet, och hade ännu en suck-av-välbehags-övning.

De här varma baden sätter fart på systemet så det är helt otroligt!!!! Sköööööönt.

Var ovanligt mycket folk för att vara på vår före-folket-tid, men det gick att simma i alla fall!

Som vanligt avslutade vi med en turkisk bastu, men vi var båda trötta, så den blev väldigt kort.

Innan jag gick in hade jag sköljt ur baddräkten och hängt den vid sidan om badkappan. Det var bara jag som hängt av mig i hela duschrummet.....

Döm om min stora häpnad när jag kom ut, och baddräkten var borta!!!

VEM norpan en Yasuragi-baddräkt på Centralbadet???

Att någon tagit fel var liksom inte att tänka på, eftersom ingen annan hängt av sig... hade det hängt fler badrockar där så hade jag inte reagerat så.

Pffffff.

Jag skall avslöja det allra svartaste i mig - jag blev så sur så jag tänkte: Pissa ned dig din elaka lilla tant!

.

.

På Sveavägen var det väntan och kalla fötter som gällde.

Det omtalade VU-mötet skulle vara färdigt klockan 13, men de fick plågas ett tag, de elaka murvlarna.

Alex Schulman anser att Juholt är illa behandlad av media.

Jag anser att Juholt har fått den behandling i media han är värd, och det är mycket elakt, ja det håller jag med om.

Men - i Maj satt undertecknad och Herr Nöjd och lyssnade på en dokumentär om herr Oskarshamnsbon. Efteråt såg vi på varandra med den här blicken... HALLÅÅ, det är något jag missat här.. den HÄR mannen har Socialdemokratiska partiet utsett till sin Ledare?? Hur är det ens MÖJLIGT ????

Alla människor gör fel, och människor gör bort sig.

Men, enligt Kardemommeloven ( den är faktiskt norsk från början, så ursäkta att det slapp ur mig ) skall man vara grei och snill, men det har herr partiledaren inte varit. Han föll med sina falska bidrag i min bok, han föll som en fura. Det är möjligt han inte förstått, och just därför föll han.  Man KAN inte ha en moralisk analfabet och för övrigt tydligen semi-analfabet även rent bokstavligt som ledare för ett land. Man kan inte ha en ledare för ett parti som är som en vindflöjel, och som framför allt inte har vett och sans. Sorry, men det går bara inte. Sedan får han vara hur trevlig och hygglig som helst, men som partiledare passar han inte, och det sade han själv, klart och tydligt i den där intevjun. Så det är egentligen inte hans fel.

Nåja, den elaka elaka pressen fick sitt straff, de fick stå där och vänta i flera timmar, innan de till sist fick icke-nyheten, några korta meningar av Jämtin som egentligen inte sade någonting.

Men att Juholt inte kan sitta kvar är det väl ingen som tvekar om, eller?

.

.

PS Nej, jag försvarar inte framför allt Aftonbladet och Expressens långt-under-bältet-journalistik. Den är vedervärdig. Men att Juholt blivit hårt ansatt, det försvarar jag. Aftonbladet och Expressen har sjunkit lägre än tysk skvallerpress, och lägre går det inte att sjunka. Blubb.

Det har varit strul med hennes telefoner, och nu var måttet rågat, så det fick bli en laddning med nya.

Som då skulle installeras och programmeras.

Och det gick ju galant!

Och på Melanders blev vi lika väl omhändertagna som vanligt.

Vet inte vad de heter tjejerna, men duktiga och supertrevliga är de i alla fall!

.

.

Tänk va, supermat och superservice.

Det var annat på Malmahed...

Tänk 500 ungar mellan 7-12 år. Inhysta i nerlagda militärkaserner. På en gång... geees, hur fixade de att hålla ordning på oss?? De körde militärstuket med signaler och kolonn-indelningar.

Första året jag var där var jag bara 6 år, fick dispans för att jag skulle åka med brorsan. Han blev sjuk, och jag åkte ensam.

I instruktionerna ingick att varje unge skulle ha med sig en tallrik, bestick och en mugg.

Det var till utfordringen.

Matsignal blåstes, och femhundra ungar dundrade iväg och ställde sig i förvånansvärt justa köer.

Nu hade mattanterna släpat ut några skrivbord, stolar och pallar, och på dessa ställt upp matkantinerna.

Det var nu det gällde att komma ihåg att ta med sig sin tallrik, sina bestick och sin mugg....

.

.

Jag minns faktiskt inte hur vi satt första året. Antingen var det på marken, eller på några hopsnickrade slags långbord med brädor att sitta på - nånting sånt....

När man så hade käkat färdigt så skulle man komma ihåg att ta med sig sin tallrik, sina bestick och sin mugg, och uppsöka någon av zinkbaljorna för att diska.

.

.

Sedan hade någon luring kommit på att ta vattenrör och borra hål i dom lite här och lite där.

Detta utgjorde någon slags sköljanordning, dit man förhoppningsvis kom ihåg att ta sin tallrik, sina bestick och sin mugg....

Om ni undrar varför jag tjatar om dessa attiraljer, så vill jag bara att ni försöker fantisera om hur det ser ut när 500 ungar INTE kommer ihåg dem, utan springer runt som vilda höns och letar efter just SIN gula plasttallrik, eller SITT bestick ... oh lala.

.

.

När man tänker efter så kunde man ta mig tusan tro att jag är född på 1800-talet...

Jag anstränger mig!

Men hur jag än krumbuktar mig får jag inte till det. Jag kan över huvud taget inte se någon charm i nollgradigt grått med luftfuktighet runt 110%.. Det går bara inte!

Tur då att det finns en mysig lägenhet att välja framför uteliv några dagar tills det passerat.

Det allra allra värsta med den här väderläken är att den är en pina och en plåga för onda fötter, så Herr Nöjd har ett veritabelt heljette just nu.

Man hoppas starkt på omslag. Å det snaraste!

På eftermiddagen skulle jag hämta den Lille på dagis.

Insåg att det här var faktiskt dagispremiär för undertecknad!

Nog har jag haft hand om barn många gånger, men hämtat eller lämnat på dagis, nevva.

Och det gick ju bra.

Gick in genom fel dörr, så jag hamnade i grann-dagiset, men det var ju inte så farligt...

När den unge mannen fick syn på mig sken han upp, och sen antog han en så rolig min att jag började skratta. Det var som att hjärnvindlingarna började leta hysteriskt efter ett samband mellan det där fejset och dagis, utan att hitta något. Men det blev inga protester när jag skulle börja klä på den lille. Nu är inte han någon metmask, utan en mycket tålmodig ung herre, så det gick galant.

Så skulle då undertecknad frakta barn, iförd sockiplast, utekängor och ryggsäck i ena handen/armen, och öppna dörren med den andra.

Ja, ni förstår ju själva ... klart jag lyckades larma medan jag läste anslaget på dörren: - Dörren är larmad!

Jaja.

Vi kom oss iväg i alla fall, trots att vagnen stod innanför tre andra och barnet antagit en geleaktig form och liksom bara GLED ur greppet hela tiden.

Och det var ett medgörligt barn, inte tre motspänstiga!

Nåja, vi kom oss därifrån, men inte hans kängor, de stod kvar... har precis fått SMS här på morgonen att de är återfunna. PHEW!

Så vi gick hem till mig och lekte.

Länge stod Lillen framför den ogenomtränliga glasdörren och försökte alla tänkbara trollformler för att få den att öppna sig och ge tillgång till alla knappar där inne...

.

.

Annars står sig topplistan ganska bra.  Etta för fjärde veckan i rad ligger två rostfria bunkar och en sked, vilka ljud! Tvåa kommer fortfarande Fröken L sjungandes En Kulig Natt med röst och armar. Trea är lite olika, får nog säga att igår var det att dansa. Och testa marackas, det var kul!

.

Och så väcks antingen ett djupt insomnat minne, eller så blir det en

- Ahaaaaaaaaaaa, nu förstår jag!

En upplevelse av den senare modellen var det här bildbeviset.

De som inte vill ge sina små flickor flickleksaker för att de icke skola bli så fördömt flickiga, och de som är rädda att deras pojkar blir burdusa bufflar om de bara får leka med gossting, ni har nog rätt!

Å andra sidan har vi nu fått bildbevis för att det inte är farligt att leka med genusrelaterade prylar.

Bara det finns bägge delar, så att säga...

Alltså.

Igår såg vi att den här donnan har skjutit med gevär långt innan det fanns muskelstyrka nog att ens bära det.

Jag minns tydligt lekarna med brorsans bilar, när vi lekte cowboys och indianer så framtanden rök och när vi körde och parkerade bilar på hallmattans komplicerade "vägnät".

Men, här är bildbeviset för att det minsann kunde gått riktigt illa på jämlikhetens slingrande väg.

Uppenbarligen hade jag lusta för det mesta, för här ser vi vilken typ leksaker jag utfodrades med.

TYPISKT flickiga, kan man lugnt påstå.

Det är spis och koppar och fat och klädpiska och strykbräda för hela slanten.

Men jag hittade till brorsans grunkor, och resultatet blev att det lektes med precis allt!

.

.

Moderskärleken föddes tidigt, liksom de genom precis hela livet ständiga följeslagarna:

Ett blåmärke någonstans, här på ett strategiskt knä.

Den fysiska utformningen på undertecknads vader, som från begynnelsen gjort att minst en strumpa alltid är nerhasad. Så är det bara.

.

I samtiden hade jag en alldeles förträffligt trevlig lunch med Gode Vännen, som det var ett bra tag sedan jag såg. Med honom är det som så att tystnad betyder att allt är bra, så det är ju bra... var roligt att komma i kapp  i alla fulla fall. Var sådan speed på trutarna att kameran låg kvar i väskan igen.

.

Sedan blev det pannkaksgrillning. Jag får erkänna att det är ingen stor vana jag har i den konsten, så jag var mäkta stolt när jag stod med TVÅ järn samtidigt och flera stycken i rad blev hela...

Gjorde en 20 laggar tjock pannkakstårta, jag är BARNSLIGT förtjust i att lägga på grädde och färska hallon på ett sätt så att det ser ut som en riktig tårta och så är det inte det... jaja....

Sedan kom Unga Fröken med mamma och pappa, och så hade vi en riktigt mysig middag.

Pianot lockade väldigt, och det var en mycket stolt ung dam som mindes Blinka Lilla... och ville lära sig mer. Och hur det nu gick till så spelade hon nästa önskelåt innan hon gick hem: Små Grodorna.

.

För idag blir det bara gammal skåpmat!

Satt och jobbade och scannade parallellt. En av de sakerna med hemmakontor som får mig att börja vifta med små flaggor och sjunga serenader. Man kan göra  två saker samtidigt!

Nåväl.

Efter att mina egna bilder-låddan var tom, bar jag in den första backen med mamma&pappa-bilder.

Nu blir det tuffare.

Processen går till som så, att jag håller upp diabilden mot skärmen, försöker se vad den föreställer och så skall jag besluta mig för om den skall scannas eller ej.

På pannbenet sitter en imaginär skylt:

SÅLLA! SÅLLA HÅRT BRUDEN!

Jag måste vara stentuff, och bara scanna de bilderna jag verkligen tycker skall sparas till eftervärlden.

Men hur tusan väljer man?

Till saken hör att bilderna är så gamla, att när jag scannar dem har nästan alla fått en felaktig färgton. Alltså, de är av olika filmer, från olika tider, och om jag skulle ställa in varje bild för att få den "riktig" kunde jag hålla på till nästa decennie-skifte. Bilderna får fixas till efteråt när det gäller färgen. Detta tar tid. Jag måste försöka hålla mig lite sparsam....

Jag har valt anfallsvinkeln PERSONLIG TOUCH. Alltså, bilderna skall tala till mig personligen.

Klart jag känner ett sting av dåligt samvete att jag inte tänker på historie-professorer och andra, men det funkar bara inte. När jag dör kommer någon ändå att helt kallsinnigt radera hela skiten. Typ.

Så, jag scannar efter följande rangordning:

1. Det JAG vill ha kvar.

2. Det jag bara MÅSTE ge till någon som är med på bilden.

3. Någon plats som bara måste sparas.

.

Så.

Efter några kassetter kom jag att tänka på det här med utvecklingen av en människa.

Hittade ett par bilder jag totalt glömt bort att tillfället ens existerat, men från tillfällen som antagligen format mig som människa.

.

.

Man tar ett cirka 6-årigt barn. Man ställer det på ett par skidor på en snöig väg. Man knyter fast ett par snören i en bil, och så kör man. Där står det lilla barnet, utan handleds- knä- armbågs och axel-skydd, utan varelse hjälm eller glasögon som kan skydda mot sprutet, och kör så det ryker på en snöig väg, efter en bil, med avgaserna rätt i fejjan.

Den arme norrmannen ser ut att ha en viss innebyggd ansvarskänsla och rädsla för att den där äventyrliga ungen skall råka ut för några missöden, och har helt enkelt intagit en beskyddande pose.

Det ser rätt.... upphängt ut!

Men jag fick, oh Yeah! Och jag hör hur min mor satt där i bilen:

- Men Gunnar, skall vi verkligen låta henne??? Tänk om hon.....

Min mor fick ofta användning för den sista delen av den frasen: - Tänk om hon....

För det gjorde hon. Mycket och ofta.

.

.

Här vill det lilla barnet skjuta med gevär.

Nu är geväret på tok för tungt för de späda armarna, så det läggs helt enkelt ned, och så får hon sikta bäst det går.

Kan för övrigt informera om att jag sedan dess är en jäkel på att skjuta! Allt tack vare min reservare till faders bestämda men vänliga förmanande:

- Håll aldrig geväret still! Det orkar man inte. Rör det sakta uppifrån och ner, och just när du passerar det du skall skjuta på KRAMA avtryckaren. Du får aldrig trycka, då darrar vapnet, bara krama!

Han måste sagt något annat också. För jag har aldrig, och kommer aldrig, skjuta på något levande.

Hoppas jag.

.

Sådana här erfarenheter måste ju göra något med en, eller hur?

Och jag är rädd att det skruvades till lite där i huvudknoppen.

Här ser vi resultatet:

.

.

Henna-färgad stubb i all ära, det var ju modernt för tusan!

Men.... under denna tid ritade och sydde undertecknad alla kläder själv. Också mycket av sambons, kanske därför han sade upp platsen så småningom.

Nåväl.

HUR tänkte du där Fröken L?

När du tog mormors gamla avlagda rumsgardin och tillverkade ett par brallor av dem????

Bleh.

Lite April sådär mitt i Januari.

Ignorerat!

Scanningen fortsätter. Fortfarande första backen och mina egna bilder. Dyker upp en del jag fullständigt glömt, och annat som jag önskar att jag hade vett att glömma.... men mycket roligt och en hel del härligt också.

Som att en dag som bara är supergrå sitta och titta på ett strålande vackert Bornholm från 1985!

Visserligen ser bilderna bättre ut som dia än när de blir scannade och avslöjade vilken kvalitet de egentligen håller, men pytt pytt, jag minns att jag tyckte utsikten mot Kristiansø och färgerna var så vackert så det värkte i bröstet.

Och nu hoppas jag alla vet hur man uttalar Bornholm, med betoningen på det ANDRA o-et.

Är bara oinsatta svenskar som säger Bååårnholm, uff och fy och USCH! Skulle en Bornhållmer aldrig säga!

.

.

Var i stort sett så typiskt bio-väder som det över huvud taget kan bli, så det bidde Simon och Ekarna.

En film som efteråt gav mig smaken "Stark men lite ... hmmm ... tunn".

Märklig blandning med andra ord. Men det kändes lite som att det fattades något, även om det är svårt att peka fingret på exakt vad. Möjligtvis förstärktes den här känslan av att det var många i publiken som inte klarade av att titta riktigt utan det pratades och prasslades alldeles väldigt ovanligt mycket.

Efteråt knallade vi ner till en för oss ny bekantskap på Drottninggatan där vi käkade en utmärkt hamburgare, vår testrätt nummer ett.

OK priser, OK smak men ---- när man tar 15 spänn för ett glas vatten till maten, då blir det ganska knasigt och framför allt dålig eftersmak i munnen.

.

Ahhh, kunde sova länge, vad super-duper-härligt!

Efter att den lilla kartongen med blandad kompott-bilder är klar, tog jag det stora steget.

Skulle ändå ut i förrådet med lite grejer, så den första backen med dior fick följa med in.

12 askar x 2 rader x 40 bilder = 960 bilder i varje back.

Jag har 6 backar tror jag, så det finns lite att göra....

Nåja, jag har ingen tid att passa, skulle bara vara så skönt att bli av med de där backarna, och ha lite bild-nostalgi, det är så otroligt roligt!

.

.

Första backen innehöll bilder jag har tagit själv, alltså inte mammas och pappas mästerverk.

De här är från mitten av sjuttio-talet och framåt, så tydligen var det då jag fick min Pentax - första spegelreflexkameran.

Hann fyra askar, medan Herr Nöjd bland annat gjorde en lammstek så det doftade sådär nästan creepy frestande.

Plockar en bild på måfå och det får bli en från samma tid på året som vi har nu.

Föreställer dåvarande sambon Sötnosen ( han såg ut som en blandning mellan en cockerspaniel och Paul McCartney, var ett MYCKET hett villebråd på After Dark utan att han eller jag riktigt fattade vad som pågick, ja jäklar i havet ) två kompisar och så Nir.

Nir är den mest otroliga dykare jag någonsin stött på - och det var han som förvandlade mig från en person med dykcertificat till Dykare. Jag som förbrukade lite syre redan innan, drog efter hans luftbesparande och icke-grums-upprörande stil med händerna på bröstet och stora låååångsamma benspark ännu mindre luft. Han lärde mig hänga upp och ner och styra mig med andningen så jag kunde kika in på rockor och muränor. Vilken snubbe!

Det här var sista månaderna innan Israel gav tillbaka Sinai till Egypten, och vi packade in oss i vanen, packade dragkärran full med mat och lufttuber, och så körde vi längs hela kusten ner till Sharm el Sheik och stannade på utvalda platser och dök och sov i sovsäckar på stranden. Ökenklimatet gav 35 graders värme på dagen och ner mot noll på natten, vilken upplevelse!

.

.

På kvällen gingo vi arm i arm till Oscars för att beskåda Spamalot.

Jag som hört så otroligt mycket gott om föreställningen blev snopen. Inte besviken, men snopen...

Är det förresten en ny trend på stadens scener att första akten är mycket svagare än den andra ??

Eller är det för att jag ätit middag som jag duppar av? Andra höll mig klarvaken, precis som sist, och även om en mycket insatt Monty Pythonare som jag kände igen det allra mesta, hade man fått in några riktigt bra små svensk-pärlor. Även om det var en del billiga trix också, så blev slutbetyget en stark 3.

.

Det är faktiskt bara i Norden som vi suger ut julen ända fram till tjugondag Knut. ( Knut var för övrigt en av två danska kungar, bägge mördades, så vem som är den "riktige" tvistar de lärde, och även olärde )

Men en annan körde ju då på den internationella traditionen och slängde ut resterna av julen redan för en vecka sedan. Dagens dia visar en ung Fröken L efter vederbörligt ordentligt genomförd julgransplundring. Det syns att det har gått hett till med både ringlekar kring den avbarrade granen och säkert andra lekar också. Och så LYXEN av all lyx: att få kasta serpentiner... Vad en barnhalsduk gör som hårband är oklart.

.

.

Nu var det alltså redan utplundrat här i residenset, så vi kunde med gott samvete promenera ner till Centralbadet och löga oss grundligt.

Vi har testat oss igenom all sköns bad här i staden innan vi till sist fastnade för Centralbadet.

Skall bli så spännande att se hur takterrassen ter sig i nyrenoverat skick. Den får vänta någon månad eller tre, fyra, fem.

.

.

Den här Kajsa Warg var inte så dum, kan jag tycka.

Man tager vad man haver, och så gör man det bästa av situationen-stuket tilltalar mig.

Och när man som Stockholm har en ganska eländigt tråkig arkitektur, så måste jag erkänna att jag får glada vibrationer när man tar de fem "Skraporna" och så gör man åtminstonde det bästa av situationen. Tänk vad lite färgat ljus kan göra stor skillnad!

.

.

På kvällen var vi inveterade på middag.

Det blev en lång sittning, och jag lyssnade till livshistorier så långt från min egen att det ibland blir svårt att kunna hålla trådarna otrasslade.

Och jag konstaterade än en gång att det finns lika många sanningar som det finns människor.

Att diskutera vad som är sant eller inte, är nog bland det mest spännande man kan ge sig in på!

Fascinerande detalj i köket där det hela utspelade sig var den här uppfinningen.

För oss som aldrig hittar något i skåpen för det är bara de första leden som syns, var den här ideén ganska briljant, eller hur?

.

Tanken kom igen igår.

När jag blir stor, vill jag bo så att jag har tillgång till en verkstad.

Låter lite som pensionärsboende eller? För - jag vill ju inte flytta från mitt krypin, men en verkstad, det hade varit nåt det.... får kanske hyra en billig lokal, bilda en förening och hoppas på fler likasinnade?

Hmmm, vilken tanke, måste redan finnas, gäller bara att hitta!

Skall jag göra någon dag om jag kommer ihåg'et.

Varför tanken slog mig var för att när hyllan var klar, fanns det en miljon pryttlar att ta reda på, utspridda över matbord, diskbänk och lite andra obegripliga ställen. Och inte begriper jag hur man kan behöva torka golvet för att man sågat lite där... men så var det, dammsuga dög inte nehej.

( Vad en träfil gör på toa får var och en fantisera om bäst den kan och vill )

Nåväl.

Klockan tolv ringde det på telefonen, och så ville två glada gossar bli insläppta med min granitbänk.

De trodde de skulle montera den, och blev så glada så när de slapp, för den skulle ju bara läggas på toppen av några itusågade DVD-hyllor....

En list och lite gråsilvrig färg senare, så stod den där och var klar.

.

.

Och tittar man nära så ser man så klart att det där är ett hemmabygge!

Men - hur ofta ser man close up-bilder på detaljer på dessa inredningsprogram där man bygger en kåk på en vecka?? Finns inte en CHANS att det är finnish på allt där heller. Okej, jag kunde kånkat in kapsågen från förrådet för att såga till hörnen på listen, men alltså, nej! Där gick gränsen, det fick bli handsågat och dålig passform, för vem tusan bryr sig om ett litet listhörn i det stora hela???

Så kan man alltid försöka trösta sig, hur det nu går...

Men allvarligt.

Jag vill som den extrema bakåtsträvare jag är på just DET området ha mina DVD-filmer framme. Jag vet att jag kommer börja se på dem igen nu. När de låg i kistan var motståndet att leta utan överblick för stort, jag tror inte jag sett mer än högst 1-2 av dem på ett år....

Visst, jag vet, jag vet - jag borde köpt mig en sådan där duppedings och spelat in dem allihop och haft dem på en apparat, men jag som hänger med rätt bra när det gäller duppedingser vill inte i just det här fallet.

Det är som med böcker. Även om det är helt omodernt, så läser jag fortfarande böcker i bokform.

Sedan kan jag använda mig av all världens teknik.

.

Dagens dia fick mig att minnas något jag tänkt på förr....

Nog fanns det NÅGOT av likhet mellan gubben far och Kevin Costner i yngre dagar?

Någonting, om än inte så mycket....

.